Klockan sju på lördag morgon fick jag krama om Rie igen och det var ett kärt återseende. Det är otroligt att det är 2,5 år sedan vi sist sågs. Vi körde norrut mot Nikko och under den 2 timmar långa bilresan fick vi njuta av ett helt otroligt, vackert japanskt landskap. Efter att mest ha sett höga skyskrapor så var det härligt att komma ut i naturen igen.
Framme i Nikko visade det dig att vi skulle besöka Nikko Toshigo Shrine och jag måste få säga att det är ett av de mest fantastiska platser och byggnader jag någonsin besökt. Detta tempel finns med på UNESCOS världsarvslista och byggdes 1617 under Edo-perioden när Hideada var shōgun . Årliga vår- och höstfestivaler är kända som ”processioner av tusen krigare” och en stor del av skönheten kring byggnaderna är också den rad av höga träd som omfamnar allt, kallad Cedar Avenue of Nikkō.
Hundratals stentrappsteg leder genom den gamla skogen upp till Ieyasu-graven och jag kan lova att det var jobbigt att gå i trapporna. Tack och lov så stod det en dryckesautomat uppe på toppen och det var välbehövligt att släcka törsten. En torii på toppen bär ett kalligrafi, tillskrivet kejsaren Go-Mizunoo. En örn av brons innehåller rester av Tokugawa Ieyasu. Helt otroligt. Utsikten var slående vackert och jag är så tacksam att Rie och hennes man tog med oss hit så vi fick uppleva denna plats.
Med hörlurar i öronen gick vi helt andäktiga från byggnad till byggnad och lyssnade på den engelsktalande guiden och vid dåvarande stall fanns det utskuret tre visa apor – inte se, inte tala och inte höra – en traditionell symbol i kinesisk och japansk kultur.
En rolig detalj var att allt var färdigbyggt, utom en pelare som avsiktligen satts upp och ned. En färdigbyggt byggnad kan reta gudarna men i och med att pelaren sattes upp och ned så visade den att byggnaden inte var färdigbyggd.
På platsen fanns också en vacker fem-vånings pagod, som 1650 donerades av en daimyō, men den brann ned och byggdes om 1818. Varje våning representerar ett element – jord, vatten, eld, vind och aether (tomrum) – i stigande ordning. Inuti pagoden hänger en central shinbashira-pelare från kedjor för att minimera eventuella jordbävningsskador.
Efter att ha fått uppleva historiens vingslag så körde vi mot Omyia där vi, hör och häpna, åt lunch på Poulpe och allt var gluten- och mjölkfritt. Jättegott.
Därefter åkte vi vidare till Oya Stone Museum och det var ännu en mäktig upplevelse.
Ōya Stone är en vulkanisk sten som bara finns i Oya. Stenen är inte bara känd för sin mångsidighet som byggmaterial, den varma konsistensen och dess färg, utan också för att vara helt brandsäker och värmeabsorberande. Ōya kan bara hittas i ett område 4 kilometer (öster och väster) samt 6 kilometer (norr och söder) om staden Ōya, nära Utsunomiya, och det finns reserver på cirka 600 miljoner ton. Den gamla gruvplatsen har nu omvandlats till ett historiskt museum och man arrangerar till och med konserter och bröllop i den fantastiska gruvhallen. Utställningen visar gruvans långa historia sedan 1700-talet och den underjordiska grottan, som täcker 20.000 kvm, är tillräckligt stor för att passa en basebollsplan.
Det var kallt att ge sig ned i underjorden, men vilken känsla att gå omkring där. Gruvan var aktiv mellan 1919 till 1986 och fram till 50-talet karvades allt ut för hand. Här har män slitit och under en period karvade varje man ut tio stenar per dag, baxade upp dem på ryggen, knöt fast stenen med ett rep och bar upp stenen till ytan. En sten vägde omkring 70 kilo. Ofattbart.
Inte långt ifrån museumet finns en helt otrolig stor Buddha av sten – Heiwa Kannon. Den är 27 meter hög, utskuren från berget, och hyllar de som dog under andra världskriget. Den tog 6 år att färdigställa och man blir helt andäktig av åsynen. Och naturligtvis finns det blommande körsbärsträd.
På hemvägen stannade vi till vid ett rastställe och japanska rastställen är helt annorlunda från våra rastställen. Det finns restauranger i överflöd, små roliga butiker och massor av krimskrams.
Väl framme i Tokyo körde vi till en matbutik och där shoppade jag loss en massa ingredienser som jag ska ta med hem. Allting är så billigt, 12 bitars sushi för 40 kronor. Jösses. Och vilka roliga saker de har i sina matbutiker.
Vi har haft en helt fantastisk dag och är så oerhört tacksamma och glada för allt som Rie och Morifumi visat oss. Japan är så vackert, med stora kontraster mellan nytt och gammalt, och det är väl det som gör att vi ständigt återkommer.
Trackbacks/Pingbacks