Jag är ledsen att det är glest mellan recepten men igår kväll började jag med en sats valnötstryfflar och får dom godkänt, så kommer receptet upp. Det är inte helt lätt att baka godsaker när man själv inte kan provsmaka för jag får förlita mig på vad andra tycker. Sedan en tid tillbaka äter jag inga kakor, godis eller andra sötsaker och det märks verkligen hur kläderna sitter. Det har inte varit lätt att bli av med godissuget men i och med att jag stoppat i mig mer protein än tidigare, så har suget försvunnit. Tidigare kunde jag vakna upp mitt i natten och gå ner och tömma en påse godis.  Helt godisstrikt kommer jag inte att fortsätta leva men jag ska försöka hålla mig på den här nivån fram till jul i alla fall.

En bild från förra årets chokladtryfflar

När jag stod i köket igår kväll och vispade ihop basen till mina valnötstryfflar så stod jag och funderade över mitt förhållande till adventsljusstakar – och jag måste få säga att bordsljusstaken och jag inte är helt kompatibla. I alla fall inte när det kommer till mitt minne.

Varje år när jag packar ned adventsljusstaken så lägger jag den på ett ställe där jag kommer ihåg att den ska ligga till nästa år, då jag travar upp på vinden. Och det är så förbenat märkligt. Bordsljusstaken måste ha fått fötter, eller så bor det en busig tomte på loftet (ja, det kan man tolka som man vill) som flyttar på de saker jag bär upp. Jag kan nästan garantera att den dag vi flyttar härifrån, så kommer vi att hitta ett 20-tal olika adventsljusstakar i ett hörn på vinden. Men när jag ska hämta ned den, då måste Harry Potter ha lagt sin osynlighetsmanteln över, för ljusstaken är puts väck. Så då står jag där igen.

Foto: pexels.com

Förra året så hittade jag inte bordsljusstaken vilket innebar att jag inte köpte hem en ny förrän tredje advent. Och frågan är hur det blir i år? Kommer den att ligga kvar på samma ställe som jag bar upp den till, eller är den borta…

Det här med att lägga undan saker på bra ställen, det är förenat med merjobb. Livet blir så struligt när man ska tillbringa tiden med att försöka hitta det som någon gömt. Jag kommer ihåg en händelse för herrans massa år sedan då vi bodde i Dösjebro. Det hade varit en hel del inbrott på gatan så jag gömde undan mitt sparbanksskort när jag gick ut en sväng med Nicklas. Om det fanns kvar på samma ställe när jag kom hem? Nope. Jag har än till denna dag inte kommit på var jag gömde kortet. Men det måste ha varit ett bra ställe.