Hej och glad påsk. Idag är det långfredag så jag passar på att skriva av mig lite. Kokboken handlar ju mest om mat men ibland kommer saker och ting upp, som ligger mig varmt om hjärtat och jag känner att det är sådan dag idag. Långfredag och allt.
Jag vet inte om jag kan kalla mig för en bloggdinosaurie då Nicklas Kokbok blogg endast legat uppe sedan 2013 (själva kokboken kom upp 1996 och jag började blogga först 2013) men jag tillåter mig att kalla mig dinosaurie då hemsidan varit online sedan 1997.
Jag fanns inte med i den grupp av fantastiska kvinnor som bloggade (eller skrev nätdagbok som det då hette) då jag redan då försökte vara privat. Okej, jag bloggar nu, men tro mig, det finns mycket jag inte berättar eller delar med mig av.
Första hemsidan byggdes med ren HTML och min bibel var HTML för dummies. Man ”träffade” vänner online (någon som hört talas om ICQ – jag kan fortfarande mitt ICQ-nummer) och på den gamla goa tiden var vi måna om att hjälpa varandra. Vi var ett team och det fanns definitivt inga dumma frågor. Tillsammans var vi starka. Det var inte heller så vanligt att man låg på egen domän utan det var bland annat passagen som gällde.
Vi var en liten community av kvinnor och redan 2000 blev Nicklas Kokbok rankad som en av de 50 bästa sajterna, gjorda av kvinnor. Jag hade två hemsidor med på listan – alla ihopknåpade i notepad – och var mäkta stolt.
Och vad vill jag komma med allt detta? Jo, för tjugo år sedan blev vi inte kränkta. Blev vi förbannade, så visste alla vem vi var på ett forum (det var inte så vanligt med blogg utan vi fanns på forum) och i och med det så dalade liksom all kränkthet ut. Det gick liksom inte att var anonym.
Jag kommer ihåg när jag la upp en ny huvudbanner på Nicklas Kokbok. Jag älskade bilden men jag fick ett elakt mail från någon tyckte bilden var äcklig. Jag spårade dock IP-numret till en skola, mailade rektorn och sedan kom en ursäkt från en elev som trodde han kunde vara anonym. Då liksom nu, är det svårt att vara anonym.
Jag läser gärna bloggar men idag upplever jag att det finns så mycket elakhet. Varför? Vad är det som gör att just du (och nu menar jag naturligtvis inte dig) reagerar och känner att du måste vara elak. Vad är det som triggar att man måste bli så förbannat kränkt? Jag vågar knappt skriva att jag ska flyga (BTW, jag flyger troligtvis till Tokyo i oktober) för då kränker jag någon.
För två år sedan, när jag skulle lägga upp en film om cykling, så gick det så mycket energi åt att kolla att det fanns hjälm, arm- och rövskydd – för herregud, tänk om någon skulle ta illa upp och bli kränkt av att jag cyklade utan hjälm.
Sedan fick jag inte köra för nära åkerkanten eller svänga upp i vägkanten för då fanns det ytterligare någon som tar illa upp. Däremellen gäller det att jag inte talar skånska för då kan någon i Norrland känna sig kränkt.
Jag menar, var är vi på väg? Finns det ingen som ser någonting med glimten i ögat längre. Lever vi så snabbt i nuet att vi inte hinner stanna upp och njuta av vardagen? Och den lilla fritid vi har – ägnar vi den hellre åt att vara kränkta än att umgås med familj och vänner?
Glad påsk på er. Jag lovar att fira en riktigt god påsk och ledighet med min familj – utan att känna mig kränkt.
