Så mina vänner, hur är det med er så här i slutet av veckan?  Vi har haft en riktig skitvecka med mycket gråt. Min älskade Smula, vår fantastiska hittekatt finns inte längre. Jag är så ofantlig tacksam för att hon bestämde sig för att flytta in hos oss och för att hon berikade vårt liv under de tre år hon bodde hos oss.

Och det gör så ont, jävligt ont, och både jag och äkta hälften har gått omkring med tårar rinnande nedför kinderna i flera dagar. Jag har suttit på jobbet och gråtit och kan inte komma mig för att plocka bort dina saker när jag kommer hem. Det var inte så här det skulle sluta. Och för att ingen ska höra mina ångestfyllda skrik som sakta övergår till sömn utan drömmar så omfamnar jag din rosa, gosiga säng, kör huvudet in i din kudde och bara skriker rätt ut. Varför Smulan?

Du Smulan, vi skulle ju bli gamla tillsammans du, jag och gubben min.
Vi skulle ta hand om varandra.
Finnas där.
Fortsätta mysa, kela och leka.

Jag älskar dig gumman.
Sov gott älskade gryn.

Spara